Marijuanaindianerna ljög så jag blev tvingad att blogga

Här ligger jag och skapar nyårsstämning med nässpray och Anthony Kiedis berättelser om sina sex- och knarkerfarenheter. Det är ungefär lika deppigt som det låter. Har idag hittills rest mig ur sängen två gånger varav en av gångerna innebar kalkonätning motsvarande min kroppsvikt, på ett ungefär. Jag är trött, mätt och förkyld. Möjligtvis bakfull också. Dessvärre har jag ju utlovat minst ett blogginlägg innan året är slut och året är slut om ca 26 timmar så det brinner lite i knutarna (särskilt med tanke på MINST 10 timmar fylla) och därför tar jag tjuren i hornen nu. Förvänta er ingenting.

Nyårslöften var det. Förra årets att göra/att undvika-lista kan ni hitta här. Läste precis igenom skiten själv och mår nu om möjligt ännu sämre. Att undvika att kissa på katter och att ha hattfylla minst en gång i månaden (burit hatt större delen av året så det var ju ingen konst direkt) är i princip det enda jag lyckats hålla. Vill nästan gråta, å andra sidan kanske jag ska spara mig tills i morgon. Jag är rätt säker på att tårarna är närmre när jag i morgon lagt mig i min säng med min fylla och ensamhet, tillbakablickandes på tolvslaget där man stod som det eviga tredje hjulet och försökte se upptagen/inte alls obekväm ut. Addera det med årets alla misslyckanden och Jocke Berg. Tänker inte ens utveckla mer.

Men okej. Jag ska nu göra ett ärligt försök att författa någon slags vägledning till nästa år som jag ändå inte kommer att följa för att jag är ett värdelöst jävla stycke till människa som aldrig lär mig av mina misstag. Jag är som ett skadat djur som vägrar dö. Haha.

Till mig själv (och alla som finner det här, jag vet inte, roligt):
Det här är saker du har gjort med följden att allt har gått åt helvete. Gör inte om det.

• Svalt snus
• Haft förväntningar
• Varit ett as

Det här är saker du har gjort med följden att allt inte har gått åt helvete, det kanske till och med har gått bra. Gör om, för all del.

• ...

Det var väl det. I princip alla missnöjen och misslyckanden under året har grundats i förväntningar eller diverse rövaktiga beteenden från min sida så det här var ju ganska smärtfritt. Förutom när jag svalde en snus, det hade jag inte förväntat mig. Allt gick huruvida åt helvete då också. Till nästa år har jag väl inte direkt några gyllene beteenden eller handlingar från det här året att upprepa, borde kanske skriva en det-här-är-saker-du-aldrig-någonsin-gjort, du-borde-kanske-testa, det-kanske-kan-vara-bra-lista. På den listan hade det tillexempel kunnat stå:

• Sluta röka
• Sluta dricka
• Sluta äta skräp
• Bli nunna
• Fånga dagen
• Självmord (ifall jag misslyckas med övriga punkter)

Nej, hörrni. Det har varit ett långt år. Eller ensamt, som Jocke Berg skulle sagt. Jag önskar att jag kunde lätta upp stämningen lite nu genom att berätta om mina strålande planer för själva nyårsafton men jag har ännu inte beslutat mig för om jag ens ska gå ut genom dörren (om ni nu sitter där och suckar över hur otroligt bitter jag är så vill jag bara säga att jag suckar med er). Men jag kan ju också meddela att om jag bestämmer mig för att faktiskt lyfta på arslet och gå ut så har jag en kavaj som fortfarande glittrar sedan en fest förra månaden så jag är redo. Alltid redo. 

Gott nytt år. Var inte arga.

Jag har sålt min värdighet och tappat pengarna

Öppet meddelande till alla som hade oturen att gå in på den här bloggen mellan 1 december ca 22.45 och 9 december 23.35: Jag ber om ursäkt. Det är borta nu.

Öppet meddelande till alla er som inte gjorde det: Ni missade ingenting.

Slutsats: Jag ska inte skriva blogginlägg på fyllan. På en iPhone. Det var fan det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Satt och skrev på telefonfanskapet i typ 25 minuter och fick ihop en inledning till... Ingenting, då jag blev avbruten av att vi skulle dricka sprit. Så kan man ju inte hålla på. Herregud. Jag ska ju göra karriär av det här. Jag kan ju inte sitta och skriva om mina egna spritskandaler, det ska ju någon annan göra. Så ja, jag ber återigen om ursäkt. Det ska inte upprepas.

Vill också be om ursäkt för alla dessa bedrövliga uppehåll jag envisas med att göra, vi hinner ju aldrig prata* om saker och ting. Hade tillexempel jättegärna velat prata med er om det här med Sverigedemokrater och järnrör men det känns som att jag ligger lite efter då mycket klokt (och oklokt) redan har blivit sagt angående det. Det största frågetecknet jag har är dock att folk är förvånade. En Sverigedemokrat som gör rasistiska uttalanden och beter sig som det aset hen faktiskt är, är ungefär lika förvånande som att en kanin bajsar överallt om man sätter den inomhus (syftar inte på någon särskild här... särskilt inte någon som jag känner... som börjar på L... slutar på ovisa... är blond... precis skaffat kanin... öhh näe).

*Jag skriver, ni läser. Ni håller med.

Men nu ska vi inte låta Erik Almqvist eller bajsande kaniner förstöra stämningen när det finns så mycket roligt att prata om. Typ mig *förstör stämningen* och nu när jag ändå har börjat att förstöra stämningen kan jag ju fortsätta med det. Det är så lätt hänt. Att påpeka vad jag tycker om julen är en typisk sådan stämningsförstörare, t.ex. Är ni beredda?

Jag tycker inte om julen. Nu kanske ni tycker att jag är tråkig, bitter, löjlig och det ena med det tredje men jag har mycket hållbara argument! De är följande:
1. Julen infaller under vintern. Det innebär kyla, snö och ond bråd död.
2. Alla blir köpgalna och måste ut på stadens gator. Jag tvingas möta fler människor än vanligt.
3. Julpynt är smaklöst och fult.
4 Tomten finns inte. Det är alltså en högtid som går ut på att lura STACKARS SMÅ OSKYLDIGA BARN!!!!! (Barn som f.ö. egentligen är hagalna monster som skriker, gråter och slåss om de inte får, jag vet inte, typ en docka med orealistiska kroppsideal vars pris är högre än mina jeans?)
5. Man blir tjock av all julmat.
6. Att julen egentligen är till för att tänka på Jesus, Gud och hela den baletten tänker jag inte ens bara ta upp. (När jag blir president över världen är religionen det första som ryker)

En skitdum högtid helt enkelt. Tänk vad livet vore enkelt om det faktiskt tog slut den 21 december som alla genier påstår att de magiska marijuanaindianerna har förutspått. Dessvärre, realist som man är (ja, det är högst realistiskt att bli president över världen) vet man ju bättre. Det enda dramatiska som står på min agenda den 21a är nämligen ett tandläkarbesök och det blir nog inte ens så dramatiskt. Jag är nämligen rätt bra på att borsta tänderna. Bara en liten notis. Å andra sidan önskar jag på ett sätt att jag trodde på att jordens undergång infaller om 11 dagar. Fatta vad tungt att vakna upp den 22a och märka att man inte är död. Det kanske skulle motivera en att faktiskt hoppa från den där bron, snitta halspulsådern eller begå seppuku, en gång för alla. Somliga är ju svårare att motivera än andra men ingenting är omöjligt, har jag hört.

Nåväl. Jordens undergång kan vi väl avfärda, åtminstone den 21a december. Dock måste jag erkänna att jag trodde att slutet var nära tidigare idag när vi befann oss mitt i ingenstans, i en bil, i ett snöoväder. Dödsångest hela vägen. Tur för alla att jag inte hade tillgång till något nätverk då. Det hade kunnat bli jobbigt att förklara kärleksfulla, panikslagna, "farväl grymma värld"-uppdateringar på alla trötta sociala medier jag gått med i. Fattar ni nu vilka trauman jag associerar med denna eviga julcirkus?

Aja, enough with the dödsångest and trauma already. Den här helgen var rätt trevlig. Firade mamman som nu är på döhalvan. Vi kidnappade henne och förde henne till Malmö. Fast hon fick köra eftersom att bonden var bakfull och vi andra var värdelösa jävla idioter utan körkort (jag har dock en legitim ursäkt). Sedan gick vi ut, åt, drack och dansade Gangnam Style. Sådant man gör när man fyller 50. Whatevz. Här kommer en bild från efterfesten:

F.ö. antagligen det dyraste momentet på hela resan. Folk må tro att det är farligt att köra bil när man är berusad men det är fan farligare att köpa godis för överpris när man är berusad.

Här kommer en bild från dagen efter då vi åkte till Danmark och käkade LSD:

För tillfället sitter jag mest och undrar vem som mår sämst av att ta mig på allvar, ni eller jag själv. Och just det! Tänkte utvärdera förra årets nyårs-att-göra-och-inte-göra-lista samt skriva en ny. Kan bli ett blogginlägg. Bara för att hata mig själv lite mer. Man ska göra sådant man är bra på, har jag hört. Nu måste jag publicera det här innan jag ångrar mig. Varsågoda.

"99 flaskor med vin jag har, så tar jag en och dricker en, 98 flaskor med vin jag har, 98 flaskor med vin jag har, så tar jag en och..."

Det har bara gått lite mer än en månad sedan sist och här är jag igen. Starkt gjort av mig, tycker jag. Förstår och känner mig kärleksfullt uppmanad av Kenzas tatuering ("be strong girl"). Himla djupt och det. Motivation i vardagen. Mm.

Jahaja. Vad händer i era liv, kära läsare? Haaaaaha, nä. Det där var fel på så många nivåer för:
1. Jag skiter fullständigt i vad som händer i era liv, all eyes on me, ok? Ok.
2. Majoriteten av er är inte kära, varken för mig eller er själva.
3. Jag är osäker på om någon ens läser. (Notera ordet "jag" och ordet "osäker" i samma mening. *rop på hjälp*)

Själv lever jag ett mycket intressant och givande liv som innebär att jag stiger upp och går och lägger mig med lite skolundervisning på dagisnivå, föda och dans däremellan. Jag är uttråkad. Också en förklaring till varför jag sitter här. MEN DET ÄR JU LÖRDAG??? Herre min gud vad gör jag egentligen jag tror att jag har blivit galen jo jag har blivit galen jag har tappat det helt jag är borta jag är slut farväl grymma värld ond bråd död nekrofili begravningsceremoni slut

Närrå. Det har ju faktiskt bara gått lite mer än en månad och jag tror att det krävs mer än så för att bli fullständigt slut som artist och med tanke på bravaderna innan föregående inlägg och min överlevnad krävs det utan tvekan mycket, mycket mer än en månad. Shit vad drygt.

Men ja, det är väl höst nu. Och då blir det ju kallt och regnigt och det. Inte kul alls, tycker jag. Nä. Så efter min sista prostituering* i Vita Huset** tog jag mina intjänade slantar för att hitta lite kläder, det kan ju behövas om det är kallt, har jag hört. Såvida man inte är en sådan där naturist men det är man ju inte. (Eller? Notera ordet "man" istället för "jag". Försöker jag ta avstånd här? Försöker jag skydda mig själv och mina olika läggningar? Klura på det.) Så jag och två små kvinnor drog för att second hand-shoppa eftersom att det är billigt och mer miljövänligt än att köpa plagg sydda av små barn på H&M men främst för att det är SÅ JÄVLA HIPPT OCH INNE ATT SHOPPA PÅ SECOND HAND OCH GLIDA OMKRING I GAMLA TANTKLÄDER!!! Ni fattar. Jag hittade bl.a. en skjorta i all världens färger (japp, färger) och lite annat smått och gott, däribland en gigantisk stickad kofta. Så när jag stolt kommer med glittrande ögon och mannekängar för min lilla mor säger min lilla mor att "Ja men gud så bra! En varm kofta kommer du ju behöva här inne nu till vintern". Här inne till vintern. Här inne. Inomhus. I ett hus. Ett hus som är till för att KOMMA UNDAN kylan när det blir kallt ute. Så nu letar jag efter en vinterkappa att ha på mig inomhus till vintern. Ja, ni förstår ju att man blir deprimerad.

*städning av ca 200 kvadratmeter spökhus
**spökhuset, dvs mitt hem

(Exempel på hur hipp man är om man handlar på second hand. LSD-skjorta och röd kavaj. Kim Kardashian och Kurt Cobain på samma gång, typ. Eller Hunter S. Jo, vi säger Hunter S.)

Något annat som är hippt och inne att diskutera är väl iOS 6. Tycker inte att det var så värst spännande förutom när jag tänkte att "jaja jag kan väl synka min telefon med Facebook, det kanske är smidigt eftersom att jag är en flitig uppdaterare som lever och dör för Facebook-statusar, gillningar, profilbilder, grupper, sidor och VARFÖR SKA JAG ALLTID ÖVERDRIVA SÅHÄR HERREGUD KAN JAG VARA SERIÖS NÅGON GÅNG". Typ så, ja. Så det gjorde jag. Och nu har jag kopiösa mängder namn, mailadresser och födelsedagar i min kontaktbok. I onödan, dessutom, för inga jävla nummer fick jag. Alla födelsedagar och evenemang på Facebook finns även att hitta i min kalender. Så, om jag aldrig mer ringer någon eller missar särskilda händelser (eftersom att jag har så många och skriver upp varenda en i min kalender) så behöver ni inte skylla på mig, utan ni kan skylla på iOS 6. Jag får ju för fan svindel av att kolla i både kontaktboken och kalendern. Så jag undviker nog det. Att fly från problem är bra, har jag hört.

(Egentligen kan ni ju faktiskt skylla på mig eftersom att det är ju trots allt jag som är dum i huvudet och synkar Facebook med telefonen men det låtsas vi inte om och så tillägnar vi det här inlägget till A och absolut inte en enda annan jävel och sedan tar vi ett djupt andetag och inser att den här värdelösa texten äntligen är över och sedan säger vi hejdå, går härifrån och... Allt är väl)

Jag är väl inte slut som artist än

Ni trodde att ni hade blivit av med mig men icke. Vill börja med att ursäkta detta lilla uppehåll då det har kommit till min vetskap att folk faktiskt läser och tycker om skiten jag skriver, kanske till och med blir rentav frälsta av mina heliga skrifter. Så förlåt. Jag är tillbaka.

Anledningen till denna skrivtorka kan förklaras med en inte så torr lever, diverse förlorad hjärnkapacitet, kvinnor, arga blondiner och sådant. Turbulenta tider, om man säger så.  Mitt psyke har svävat mellan eufori och självmordsbenägenhet (ok kanske inte, att lägga sig på rälsen vid Bergåsa är inte så klyftigt då tågtrafiken är inställd men ni fattar grejen) och min ekonomi har svävat mellan… Nej, min ekonomi har inte svävat alls. Jag har kommit fram till att jag är rätt lös. Arbetslös, värdelös, livlös, slösaktig, ja, lös helt enkelt. Det kan ju kännas jobbigt om man tänker efter så därför låter jag bli och överlämnar jobb till levern istället. Jag är så omtänksam.

Då kanske det är nu jag ska börja skriva en massa skit om aktuell skit som händer i världen men om jag ska vara helt ärlig har jag ingen koll på någonting. Det jag vet är väl att jag missade Way Out West och det känns ju jävligt trist med tanke på att jag missade en del jävligt fina grejer. Men här hänger vi inte läpp inte, här dricker vi rödvin. Och krossar glas. Och somnar dränkt i rödvin och blod. Och vaknar och bloggar. Ack, denna livsmening.

Så varför sitter jag här och skriver? Jag vet inte. Jag skulle huruvida vilja tillägna detta svammel till yngsta fröken Vermandis som antagligen kommer att bli besviken när hon inser att det bara är… Nonsens. Kajsa, jag ska bättra mig. Det känns nästan (och det tar emot att erkänna det här) att jag har blivit så dum i huvudet att jag inte ens orkar skriva om hur mycket jag hatar människor. Men det gör jag. Så ni inte glömmer det, liksom. Det kan också bero på att jag under sommaren har försökt att hålla mig borta ifrån människor jag hatar. Undvikt sociala sammanhang, sagt upp mig från jobbet, dödat människor (va?). Nej det där var ett skämt. Jag lovar. Jobbet var förövrigt på en isolerad kyrkogård. Det var väldigt deppigt. Hursomhelst: Jag hatar människor och om 12 dagar får jag rutin i mitt liv igen och då kommer jag tvingas att stöta på människor jag hatar dagligen, kanske hitta lite nya människor att hata och the show will go on. Med show menar jag blogg. *sätter mig på en piedestal, låtsas att mitt bloggande betyder något, sprider glädje, ger livsmening, stoppar svält, förhindrar naturkatastrofer, hittar botemedlet till aids, räddar liv*

Nej men helt ärligt så försöker jag att bli mindre… Elak. Det går sådär. Jag försöker (blodigt allvar nu, är ni beredda?) att umgås med människor som jag faktiskt tycker om. Det finns några få. Och om jag inte hade haft dem den här sommaren hade jag kanske dött, inte bara inombords. Jag citerar mig själv ”jag är så död inombords att flugor flockas kring mig”. Det är sant. Tillbaka till mina darlings. JAG BLIR EN TREVLIGARE MÄNNISKA NÄR JAG UMGÅS MED DEM OCH DET FÖRHINDRAR MITT BITTRA BLOGGANDE. Kolla, nu var jag elak igen. Finner problem i att umgås med människor jag tycker om för att det gör mig till en sämre bloggare. Fast å andra sidan skulle jag nog inte vilja kalla mig för en ”bra bloggare” eller ”bloggare” överhuvudtaget. Till mina darlings: Ta inte illa upp, ni är det bästa som finns. (”I’d like to thank the academy”) *snyft* *ridå*

Det här inlägget kan vara något av det konstigaste jag skrivit och jag fattar knappt själv vad jag svamlar om och det kommer nog antagligen inte att bidra till boten mot aids men någon kanske, jag vet inte, uppskattar det. Berättade jag förresten när jag svalde en snus på Hultsfred och blev ett monster? Inte? Bra. Tänkte slänga upp en liten bild också, hört att det uppskattas i bloggvärlden.

Catch ya later, bitches.

Fuck you and the hashtag you rode in on

01.57, mår dåligt, drabbas av hybris, författar ännu ett nedlåtande (vad annars?) blogginlägg.

Just den här natten finner jag flera bidragande faktorer till ett psykiskt och fysiskt dåligt mående. Dessa faktorer kan sammanfattas som: slutet av ledighet, taggtråd i halsen, idioti, en alldeles för liten stad och hashtags. Slå dem samman och ni finner detta blogginlägg följt av mig i fosterställning på vad jag önskar vore dödsbädden.

Men nog om mig. Hashtags. Att hata hashtags (och skriva om det) är väl ungefär lika föråldrat som att hata Facebook på Twitter, eller ännu bättre, hata Facebook på Facebook. Men ingen rök utan eld och eftersom att jag olyckligtvis är människotypen som väljer att lägga tid på ren idioti kommer jag att fortsätta sprida mitt hats säd in i internets livmoder.

Vad är det då för fel på hashtags? Det är väl ett jättebra sätt att kategorisera det man skriver om? Jo, kanske, men just det sker väl ungefär 1 gång på triljonen. Att skriva "Solen skiner. #underbart #vår" på Twitter är inte relevant. Alls. Att skriva "Solen skiner. #underbart #vår" på Facebook däremot, är relevant. Relevant på ett sådant sätt att personen som författat denna briljanta uppdatering förtjänar aids och förruttnelse. Nog för att du framstår som ett stolpskott när du använder totalt onödiga hashtags på Twitter, men på Facebook...? Snälla, låt bli. Bespara min familj att skrubba bort min hjärnsubstans från mitt rums vita väggar.

Men häng kvar. Det blir värre. Låt oss säga att "Solen skiner. #underbart #vår" är en tweet och därav någorlunda rätt placerad. Låt oss sedan säga att denna tweet blir RT:ad (för icke-twittraren: retweetad, alltså att någon postar din tweet vidare) x antal gånger. Låt oss sedan säga att de som RT:at och den storslagne författaren själv alla är mycket, mycket bekanta. Klarspråk: De bor alla i den alldeles för lilla staden, de går på samma alldeles för lilla skola och de fikar dagligen på de alldeles för små fiken. De härstammar alla från samma ras som subscribehoror och sympatiföljare. De följer endast folk de känner (eller skulle vilja lära känna), de försöker föra någon slags "chatt" över Twitter med varandra och deras mest RT:ade och favoriserade tweets handlar om det lokala hockeylaget (ev. föråldrade "funderingar" om kärlek, rakt av kopierade från djupa texter man sympatiserade med som 11åring, vilka på något sätt ska få dessa intellektuella twittrare att framstå som "djupa", "känslomässiga" eller, jag vet inte, "smarta"). Trots detta försöker de inbilla sig själva och andra att Twitter är bättre än Facebook. Vänta lite nu, va?
Det enda som har skett är att "Facebook" har bytts ut mot "Twitter", "vänner" mot "följare", "statusuppdatering" mot "tweet" och "gilla" mot "retweet", eller "favorite". News fucking flash: Twitter är en _mikroblogg_, inte ett jävla chatforum för dig och dina fjortisvänner. God damn it. Jag trodde att man hade möten med människor i verkliga livet för att sitta och spy ut onödigt gnäll men uppenbarligen inte.

Seså, lugna och fina. Ni ligger alla fortfarande under självhatet. Puss och kram på er.

"Årets ensammaste dag. Precis som alla andra dagar."

... Det verkar som att en ångestfylld födelsedag tog så mycket plats att jag helt och hållet glömde bort vad följande 24 timmar skulle innebära: 

Alla hjärtans dag. 

Vad som är värre är att jag i och med detta glömde bort min plikt att dela med mig av mina fantastiska åsikter om detta. Som tur väl är har jag trogna anhängare som förväntar sig ännu en helig skrift från min sida och därför påminner mig (tack Daniella, du får 5 % av alla vinster). Jag skulle vilja påstå att alla hjärtans dag är pest eller kolera. Jag avskyr alla som firar och jag avskyr alla som klagar. 

Om man nu känner att man måste hysa sin partner/familjemedlem/husdjur/vänner (ja, jag klassar husdjur före vänner) så mycket kärlek som många uppenbarligen känner idag, förstår jag inte varför detta inte skulle kunna ske vilken dag som helst. Samma sak gäller givetvis för alla som känner sig tvungna att kräkas ut över alla sociala medier hur ensamma de är. 

News flash: du var ensam igår, du är ensam idag och det är högst troligt att du kommer vara ensam imorgon också. Var finns logiken i att en dag, precis som alla andra ska avgöra om du ska spendera en onödig summa pengar för att få lite kärlek (ett ligg åtminstone) eller gråtonanera natten ut? Jag menar givetvis inte att det är något fel i att gråtonanera eller spendera pengar för ligg men att endast inse sin situation en dag om året känns lite... Efterblivet. Nej väldigt.

Nu kanske ni sitter där med era chokladhjärtan och rosor och tänker "JAHA, MEN VARFÖR ÄR DU SÅ JÄVLA SPECIELL IDAG DÅ?" Svaret är enkelt: Det är jag inte. Men en födelsedag följd av alla hjärtans dag kan ju kännas som en något problematisk situation om man tycker att alla är dumma i huvudet men ändå är en bekräftelsehora. Så min lösning på problemet är följande:

Jag firar min födelsedag idag istället och vips så kretsar allting kring... *trumvirvel*... Mig. 

Eller ja, jag intalar iallafall mig själv det och den som får mig att tro annat blir utan sushi och pannkakstårta. 48 timmar avsky blev helt plötsligt 48 timmar egoism och allt är frid och fröjd. Punkt.

Unga civiliserade män

För att få ett så bra mående som möjligt idag tänkte jag kicka igång med att förolämpa och diskriminera människor. Fredag i all ära, men det betyder väl inte att man inte kan vara bitter för det? Nej, tänkte väl det.

Mina trogna anhängare vet att jag tidigare har skrivit om bitterfittor, Facebookfjortisar, halloweenslampor, subscribehoror etc. Är det bara jag som ser ett mönster? Nämligen: kvinnor. Givetvis finns det undantag, men faktum är att det jag har i åtanke, iallafall 9/10 gånger, när jag skriver om tidigare nämnda titlar är just kvinnor. Så, är jag en kvinnohatare in i hjärteroten?
Svaret är: nej. Jag hatar alla. Så alla ni lösaktiga kvinnor därute kan andas ut, lugna ner er, slappna av och hora runt på Facebook bäst ni vill. Detta inlägg handlar inte om er.

Nej. Detta inlägg handlar om alla bortskämda, självupptagna, ytliga, i grund och botten åsiktslösa unga män som blir dränkta i pengar av sina föräldrar, varav allt läggs på märkeskläder och...*trumvirvel*... knark.

Nu kanske ni tänker: "Jaha, du menar typ som i Snabba Cash!"
Nej. Det gör jag verkligen inte. Jag menar "typ som i Karlskrona". Den lilla andelen människor som inte klassas till inavlade bönder. Den lilla andelen som kan vandra omkring på stadens gator någorlunda civiliserat och inte behöva spotta snus i varje hörn och mynta uttryck som "ta ut ki min kips". Slutsats: det är inte bönder. De ser relativt trevliga ut. Det är någonstans här jag anar oråd.

Den här typen av unga civiliserade män anser sig själva som intellektuella, rebelliska och speciella p.g.a. googlade citat, youtube-klipp och filmer som rankas på imdbs top 250-lista som de kräks ut över alla sociala medier de kommer över. Detta resulterar i att de unga civiliserade männen blir extremt nedvärderande mot alla som inte är lika "djupa" som de själva är. Det är någonstans här jag blir väldigt skeptisk.

De unga civiliserade männen blir en unik grupp, som endast består av "likasinnade" (dvs vänner som sett samma filmer och klär sig i samma märkeskläder). De unga civiliserade männen har även rätt att kritisera andras utseende och åsikter, då det är de unga civiliserade männen som har facit - till allt. Utseende är givetvis extremt viktigt, om inte det viktigaste, på alla sätt. Det är viktigare att de civiliserade unga männen lägger upp en bild på en känd författare/psykolog/filosof på Facebook, än att faktiskt läsa verk av denne. Vem ser om de unga civiliserade männen sitter hemma och nöter Freuds verk nätterna i ända kontra vem ser vad som läggs upp på Facebook? Precis. Värt att tillägga: de unga civiliserade männen sitter antagligen inte och nöter Freuds verk nätterna i ända. Det är någonstans här min irritation dras till sin gräns.

Så vad saknas? Vad i hela världen får dig att verka mer djup, om inte knark? Fattar ni hypen? Civiliserade unga män+ett (i egna ögon) enormt intellekt+knark+Facebook=så jävla win det kan bli för en civiliserad ung man. Munchies botas givetvis på dyraste restaurangen i stan. Mor och far betalar. Allt.

Trots att de civiliserade unga männen är väldigt förutsägbara är det något som förvånar mig:
De civiliserade unga männen menar på att de "lever livet"... I en liten håla... På mammas och pappas tillgångar... Låter mina punkter tala för sig själva.

Jag försöker inte på något sätt få mig själv att framstå som bättre, men jag insåg att jag inte var en unik snöflinga _innan_ jag såg filmer som Fight Club.