Jag är väl inte slut som artist än

Ni trodde att ni hade blivit av med mig men icke. Vill börja med att ursäkta detta lilla uppehåll då det har kommit till min vetskap att folk faktiskt läser och tycker om skiten jag skriver, kanske till och med blir rentav frälsta av mina heliga skrifter. Så förlåt. Jag är tillbaka.

Anledningen till denna skrivtorka kan förklaras med en inte så torr lever, diverse förlorad hjärnkapacitet, kvinnor, arga blondiner och sådant. Turbulenta tider, om man säger så.  Mitt psyke har svävat mellan eufori och självmordsbenägenhet (ok kanske inte, att lägga sig på rälsen vid Bergåsa är inte så klyftigt då tågtrafiken är inställd men ni fattar grejen) och min ekonomi har svävat mellan… Nej, min ekonomi har inte svävat alls. Jag har kommit fram till att jag är rätt lös. Arbetslös, värdelös, livlös, slösaktig, ja, lös helt enkelt. Det kan ju kännas jobbigt om man tänker efter så därför låter jag bli och överlämnar jobb till levern istället. Jag är så omtänksam.

Då kanske det är nu jag ska börja skriva en massa skit om aktuell skit som händer i världen men om jag ska vara helt ärlig har jag ingen koll på någonting. Det jag vet är väl att jag missade Way Out West och det känns ju jävligt trist med tanke på att jag missade en del jävligt fina grejer. Men här hänger vi inte läpp inte, här dricker vi rödvin. Och krossar glas. Och somnar dränkt i rödvin och blod. Och vaknar och bloggar. Ack, denna livsmening.

Så varför sitter jag här och skriver? Jag vet inte. Jag skulle huruvida vilja tillägna detta svammel till yngsta fröken Vermandis som antagligen kommer att bli besviken när hon inser att det bara är… Nonsens. Kajsa, jag ska bättra mig. Det känns nästan (och det tar emot att erkänna det här) att jag har blivit så dum i huvudet att jag inte ens orkar skriva om hur mycket jag hatar människor. Men det gör jag. Så ni inte glömmer det, liksom. Det kan också bero på att jag under sommaren har försökt att hålla mig borta ifrån människor jag hatar. Undvikt sociala sammanhang, sagt upp mig från jobbet, dödat människor (va?). Nej det där var ett skämt. Jag lovar. Jobbet var förövrigt på en isolerad kyrkogård. Det var väldigt deppigt. Hursomhelst: Jag hatar människor och om 12 dagar får jag rutin i mitt liv igen och då kommer jag tvingas att stöta på människor jag hatar dagligen, kanske hitta lite nya människor att hata och the show will go on. Med show menar jag blogg. *sätter mig på en piedestal, låtsas att mitt bloggande betyder något, sprider glädje, ger livsmening, stoppar svält, förhindrar naturkatastrofer, hittar botemedlet till aids, räddar liv*

Nej men helt ärligt så försöker jag att bli mindre… Elak. Det går sådär. Jag försöker (blodigt allvar nu, är ni beredda?) att umgås med människor som jag faktiskt tycker om. Det finns några få. Och om jag inte hade haft dem den här sommaren hade jag kanske dött, inte bara inombords. Jag citerar mig själv ”jag är så död inombords att flugor flockas kring mig”. Det är sant. Tillbaka till mina darlings. JAG BLIR EN TREVLIGARE MÄNNISKA NÄR JAG UMGÅS MED DEM OCH DET FÖRHINDRAR MITT BITTRA BLOGGANDE. Kolla, nu var jag elak igen. Finner problem i att umgås med människor jag tycker om för att det gör mig till en sämre bloggare. Fast å andra sidan skulle jag nog inte vilja kalla mig för en ”bra bloggare” eller ”bloggare” överhuvudtaget. Till mina darlings: Ta inte illa upp, ni är det bästa som finns. (”I’d like to thank the academy”) *snyft* *ridå*

Det här inlägget kan vara något av det konstigaste jag skrivit och jag fattar knappt själv vad jag svamlar om och det kommer nog antagligen inte att bidra till boten mot aids men någon kanske, jag vet inte, uppskattar det. Berättade jag förresten när jag svalde en snus på Hultsfred och blev ett monster? Inte? Bra. Tänkte slänga upp en liten bild också, hört att det uppskattas i bloggvärlden.

Catch ya later, bitches.

Fuck you and the hashtag you rode in on

01.57, mår dåligt, drabbas av hybris, författar ännu ett nedlåtande (vad annars?) blogginlägg.

Just den här natten finner jag flera bidragande faktorer till ett psykiskt och fysiskt dåligt mående. Dessa faktorer kan sammanfattas som: slutet av ledighet, taggtråd i halsen, idioti, en alldeles för liten stad och hashtags. Slå dem samman och ni finner detta blogginlägg följt av mig i fosterställning på vad jag önskar vore dödsbädden.

Men nog om mig. Hashtags. Att hata hashtags (och skriva om det) är väl ungefär lika föråldrat som att hata Facebook på Twitter, eller ännu bättre, hata Facebook på Facebook. Men ingen rök utan eld och eftersom att jag olyckligtvis är människotypen som väljer att lägga tid på ren idioti kommer jag att fortsätta sprida mitt hats säd in i internets livmoder.

Vad är det då för fel på hashtags? Det är väl ett jättebra sätt att kategorisera det man skriver om? Jo, kanske, men just det sker väl ungefär 1 gång på triljonen. Att skriva "Solen skiner. #underbart #vår" på Twitter är inte relevant. Alls. Att skriva "Solen skiner. #underbart #vår" på Facebook däremot, är relevant. Relevant på ett sådant sätt att personen som författat denna briljanta uppdatering förtjänar aids och förruttnelse. Nog för att du framstår som ett stolpskott när du använder totalt onödiga hashtags på Twitter, men på Facebook...? Snälla, låt bli. Bespara min familj att skrubba bort min hjärnsubstans från mitt rums vita väggar.

Men häng kvar. Det blir värre. Låt oss säga att "Solen skiner. #underbart #vår" är en tweet och därav någorlunda rätt placerad. Låt oss sedan säga att denna tweet blir RT:ad (för icke-twittraren: retweetad, alltså att någon postar din tweet vidare) x antal gånger. Låt oss sedan säga att de som RT:at och den storslagne författaren själv alla är mycket, mycket bekanta. Klarspråk: De bor alla i den alldeles för lilla staden, de går på samma alldeles för lilla skola och de fikar dagligen på de alldeles för små fiken. De härstammar alla från samma ras som subscribehoror och sympatiföljare. De följer endast folk de känner (eller skulle vilja lära känna), de försöker föra någon slags "chatt" över Twitter med varandra och deras mest RT:ade och favoriserade tweets handlar om det lokala hockeylaget (ev. föråldrade "funderingar" om kärlek, rakt av kopierade från djupa texter man sympatiserade med som 11åring, vilka på något sätt ska få dessa intellektuella twittrare att framstå som "djupa", "känslomässiga" eller, jag vet inte, "smarta"). Trots detta försöker de inbilla sig själva och andra att Twitter är bättre än Facebook. Vänta lite nu, va?
Det enda som har skett är att "Facebook" har bytts ut mot "Twitter", "vänner" mot "följare", "statusuppdatering" mot "tweet" och "gilla" mot "retweet", eller "favorite". News fucking flash: Twitter är en _mikroblogg_, inte ett jävla chatforum för dig och dina fjortisvänner. God damn it. Jag trodde att man hade möten med människor i verkliga livet för att sitta och spy ut onödigt gnäll men uppenbarligen inte.

Seså, lugna och fina. Ni ligger alla fortfarande under självhatet. Puss och kram på er.

"Årets ensammaste dag. Precis som alla andra dagar."

... Det verkar som att en ångestfylld födelsedag tog så mycket plats att jag helt och hållet glömde bort vad följande 24 timmar skulle innebära: 

Alla hjärtans dag. 

Vad som är värre är att jag i och med detta glömde bort min plikt att dela med mig av mina fantastiska åsikter om detta. Som tur väl är har jag trogna anhängare som förväntar sig ännu en helig skrift från min sida och därför påminner mig (tack Daniella, du får 5 % av alla vinster). Jag skulle vilja påstå att alla hjärtans dag är pest eller kolera. Jag avskyr alla som firar och jag avskyr alla som klagar. 

Om man nu känner att man måste hysa sin partner/familjemedlem/husdjur/vänner (ja, jag klassar husdjur före vänner) så mycket kärlek som många uppenbarligen känner idag, förstår jag inte varför detta inte skulle kunna ske vilken dag som helst. Samma sak gäller givetvis för alla som känner sig tvungna att kräkas ut över alla sociala medier hur ensamma de är. 

News flash: du var ensam igår, du är ensam idag och det är högst troligt att du kommer vara ensam imorgon också. Var finns logiken i att en dag, precis som alla andra ska avgöra om du ska spendera en onödig summa pengar för att få lite kärlek (ett ligg åtminstone) eller gråtonanera natten ut? Jag menar givetvis inte att det är något fel i att gråtonanera eller spendera pengar för ligg men att endast inse sin situation en dag om året känns lite... Efterblivet. Nej väldigt.

Nu kanske ni sitter där med era chokladhjärtan och rosor och tänker "JAHA, MEN VARFÖR ÄR DU SÅ JÄVLA SPECIELL IDAG DÅ?" Svaret är enkelt: Det är jag inte. Men en födelsedag följd av alla hjärtans dag kan ju kännas som en något problematisk situation om man tycker att alla är dumma i huvudet men ändå är en bekräftelsehora. Så min lösning på problemet är följande:

Jag firar min födelsedag idag istället och vips så kretsar allting kring... *trumvirvel*... Mig. 

Eller ja, jag intalar iallafall mig själv det och den som får mig att tro annat blir utan sushi och pannkakstårta. 48 timmar avsky blev helt plötsligt 48 timmar egoism och allt är frid och fröjd. Punkt.

Unga civiliserade män

För att få ett så bra mående som möjligt idag tänkte jag kicka igång med att förolämpa och diskriminera människor. Fredag i all ära, men det betyder väl inte att man inte kan vara bitter för det? Nej, tänkte väl det.

Mina trogna anhängare vet att jag tidigare har skrivit om bitterfittor, Facebookfjortisar, halloweenslampor, subscribehoror etc. Är det bara jag som ser ett mönster? Nämligen: kvinnor. Givetvis finns det undantag, men faktum är att det jag har i åtanke, iallafall 9/10 gånger, när jag skriver om tidigare nämnda titlar är just kvinnor. Så, är jag en kvinnohatare in i hjärteroten?
Svaret är: nej. Jag hatar alla. Så alla ni lösaktiga kvinnor därute kan andas ut, lugna ner er, slappna av och hora runt på Facebook bäst ni vill. Detta inlägg handlar inte om er.

Nej. Detta inlägg handlar om alla bortskämda, självupptagna, ytliga, i grund och botten åsiktslösa unga män som blir dränkta i pengar av sina föräldrar, varav allt läggs på märkeskläder och...*trumvirvel*... knark.

Nu kanske ni tänker: "Jaha, du menar typ som i Snabba Cash!"
Nej. Det gör jag verkligen inte. Jag menar "typ som i Karlskrona". Den lilla andelen människor som inte klassas till inavlade bönder. Den lilla andelen som kan vandra omkring på stadens gator någorlunda civiliserat och inte behöva spotta snus i varje hörn och mynta uttryck som "ta ut ki min kips". Slutsats: det är inte bönder. De ser relativt trevliga ut. Det är någonstans här jag anar oråd.

Den här typen av unga civiliserade män anser sig själva som intellektuella, rebelliska och speciella p.g.a. googlade citat, youtube-klipp och filmer som rankas på imdbs top 250-lista som de kräks ut över alla sociala medier de kommer över. Detta resulterar i att de unga civiliserade männen blir extremt nedvärderande mot alla som inte är lika "djupa" som de själva är. Det är någonstans här jag blir väldigt skeptisk.

De unga civiliserade männen blir en unik grupp, som endast består av "likasinnade" (dvs vänner som sett samma filmer och klär sig i samma märkeskläder). De unga civiliserade männen har även rätt att kritisera andras utseende och åsikter, då det är de unga civiliserade männen som har facit - till allt. Utseende är givetvis extremt viktigt, om inte det viktigaste, på alla sätt. Det är viktigare att de civiliserade unga männen lägger upp en bild på en känd författare/psykolog/filosof på Facebook, än att faktiskt läsa verk av denne. Vem ser om de unga civiliserade männen sitter hemma och nöter Freuds verk nätterna i ända kontra vem ser vad som läggs upp på Facebook? Precis. Värt att tillägga: de unga civiliserade männen sitter antagligen inte och nöter Freuds verk nätterna i ända. Det är någonstans här min irritation dras till sin gräns.

Så vad saknas? Vad i hela världen får dig att verka mer djup, om inte knark? Fattar ni hypen? Civiliserade unga män+ett (i egna ögon) enormt intellekt+knark+Facebook=så jävla win det kan bli för en civiliserad ung man. Munchies botas givetvis på dyraste restaurangen i stan. Mor och far betalar. Allt.

Trots att de civiliserade unga männen är väldigt förutsägbara är det något som förvånar mig:
De civiliserade unga männen menar på att de "lever livet"... I en liten håla... På mammas och pappas tillgångar... Låter mina punkter tala för sig själva.

Jag försöker inte på något sätt få mig själv att framstå som bättre, men jag insåg att jag inte var en unik snöflinga _innan_ jag såg filmer som Fight Club.

Fenomen: Subscribehoror

En deppig onsdagskväll som denna gled jag in på kära gamla Spotify för att lyssna på en del ljuva toner i vanlig ordning. Plötsligt lade jag märke till att alla mina listor heter saker i stil med "dricker ensam", "gråter som en slyna", "ligger på dödsbädden" osv, vilket blev en slags reality check.

Jag insåg att jag inte kan skylla på vinterdepression föralltid, så jag tog steget...

Jag skapade en ny spellista. En spellista som ska bringa ljus till mitt miserabla liv, en spellista som ska få mig att sjunga istället för att gråta, en spellista som ska få mig att måla blommor på armarna istället för att skära mig.

Hahaha ok. Nu gick jag över gränsen. Förlåt. Hursomhelst! Att skapa en glad spellista ur spellistor som endast innehåller musik som lämpar sig för att dricka ensam, gråta som en slyna och ligga på dödsbäddar är inte det lättaste. Så när jag suttit och bitit på naglarna en stund över att jag inte kan få Joy Division att låta glatt och är på gränsen att ge upp, slår det mig! Jag kan scrolla upp, trycka på "People" och bläddra fritt mellan pop-optimister som endast lyssnar på musik om fågelkvitter och blå himlar.

Så jag börjar bläddra. Först och främst bland kära vänner, vilket jag ganska snabbt inser är en dålig idé då vi är bitterfittor hela högen och låter istället slumpen avgöra. Det är någonstans här i min historia som jag upptäcker ett nytt fenomen. Subscribehoror. Ju längre jag kommer i mitt sökande, ju mer upptäcker jag att allas Spotify-spellistor är ett enda stort inavlat musiknätverk. Låt mig utveckla.

En subscribehora har 30-40-talet spellistor, minst hälften är prenumerationer på andras vilka alla innehåller EXAKT samma låtar (det är ingen överdrift). Är du en riktig subscribehora innehåller dessa listor även samma låtar som du själv har i dina listor. Resterande listor innehåller helt random musik som subcribehoran antingen prenumererar på för att personen i fråga är snygg, populär, eller prenumererar på någon av subescribehorans listor, vilket leder till ett annat begrepp som är vardag för en subscribehora. Sympati-subscribe. Sympati-subscribe innebär att subscribehoran prenumererar på någons listor endast för att personen i fråga prenumererar tillbaka. Tack vare subscribehoran och dess sympati-subscribes kan en lista fylld med 1500 låtar av ren skit bli populär, vilket leder till att ännu fler subscribehoror börjar följa och det hela eskalerar till ett, som tidigare sagt, inavlat musiknätverk. Det är sånt HÄR, som kommer få jorden att gå under år 2012. Tack för mig.

Nytt år och alla är fortfarande dumma i huvudet

Skriver här i ett tappert försök att få ut min frustration över... rubriken. Typ. Just nu sitter jag och bryter mot ett av mina nyårslöften (feel free att gissa, är inte så snäll att jag tänker berätta det), tänkte fortsätta med det ett tag till och sedan lägga mig i fosterställning och försöka förtränga... rubriken. Typ.

... Och med detta inlägget har jag åstadkommit: ingenting. 

"Istället för en kyss på tolvslaget kan du hoppa från en bro."

... Och nu är vi här igen. Sista dagen på ännu ett värdelöst år. En dag full av potential. Potential att supa sig redlöst full, potential att hamna under någon random/inte så random människa, potential att fastna på en buss och fira tolvslaget med svettiga bönder, potential att få bekräftelse på Facebook och andra sociala medier tack vare hjärndöda status- och/eller bilduppladdningar, ja, listan är lång.

Förväntningarna inför det nya året är skyhöga och även pessimister av värsta slag tror att underverk kommer ske i samband med ett årskifte. Jag skulle vilja hälsa till er alla att nej, ni kommer inte att sluta röka bara för att det blir ett nytt år, ni kommer inte att gå från soffpotatisar till träningsfreak och ni kommer antagligen inte att behandla era nära och kära bättre. Men grattis till självinsikten!

Personligen anser jag att har man inga förväntningar spelar det ingen roll hur det går. Då är det okej att sitta utan vänner på Google+, för man har ändå inte förväntat sig något annat, precis som att det är okej om allt går åt helvete. Men det är svårt att leva som man lär och även en fantastisk, älskvärd och intelligent människa som jag själv behöver någon sorts vägledning (från mig själv givetvis då alla andra är dumma i huvudet) och givetvis - bekräftelse. Därför har jag författat en lista på s.k. nyårslöften för att underlätta vad som komma skall, så att säga. De är kategoriserade i "att göra" och "att undvika". Har ni synpunkter och/eller frågor är de inte välkomna. Alls. Undantag är om du kan italienska och är villig att coacha mig. Då är du varmt välkommen.

Att göra:

• Skaffa vänner på Google+ (prio ett)
• Äta mat istället för godis
• Lära mig den italienska texten till "time to say goodbye"
• Organisera min ekonomi (skulle kunna lägga till ett "bättre" men den har inte varit organiserad överhuvudtaget)
• Umgås mer med Svea, min själsfrände i form av en hund
• Ha hattfylla minst en gång i månaden
• Skaffa ett jobb

Att undvika:

• Kissa på katter
• Facebook
• Låna pengar av vänner till alkohol/cigaretter och betala tillbaka ett halvår senare
• Fyllesmsa mamma
• Skriva "fittstek" i fyllesmsen till mamma
• Köpa festivalbiljetter för hela månadsbudgeten
• Överkonsumera alkohol kvällen innan dansjobb
• Diskutera med människor vars IQ är lika hög som en stols
• Människor vars IQ är lika hög som en stols överhuvudtaget
• Dricka öl på tågstationer klockan 7 på morgonen i gårdagens kläder, smink och skam
• Kallprat med långa farliga alkoholister i sällskap av Lovisa
• Ragga på random (även mindre random) människor på fyllan, gäller främst inom stadsgränsen
• Äta banan med skal på
• Köpa telefon och inte teckna telefonförsäkring
• Krossa skärmen på en oförsäkrad telefon
• Promenera långt åt helvete från festivalområden och lifta tillbaka
• Kalla mina vänner för slynor i var och varannan mening
• Ljuga (vill påminna om att det inte är 2012 än och hintar till punkten ovan)
• Skriva nyårslöften när jag borde vila ut inför dagens uppdrag: alkoholkonsumtion med människor som jag, hör och häpna, tycker om

Med detta sagt önskar jag er ett gott nytt år. Typ. Skulle gärna vilja avsluta med ett "Ses i dimman! All in!" men då jag vet att folk ofta (miss)tar mig för att vara allvarlig får jag nog dra gränsen där. Varsågoda.