"Istället för att sjunga julsånger kan du dödsångestvråla"

Ännu en fantastisk söndag är här. Konsekvenserna av helgens bravader kom ikapp tillslut och nu ligger jag i min säng och försöker hitta på en legitimerad ursäkt att dö. Då min hjärna är lika aktiv som en stol går det inte så bra och det verkar vara oundvikligt att ta sig upp idag. Tyvärr.

Inte nog med att det är söndag, det är första advent också. Personligen kräks jag över högtider i allmänhet, men det är något med julen som är särskilt obehagligt. Utvecklar gärna, dock inte en dag som denna då listan är lång och tålamodet är kort. Blä. Idag är en skitdag rakt igenom, tänker inte ens skriva vad jag ska göra för det påminner bara ännu mer om hur skit det är. Kan inte ens... Nej...

Föressten, eftersom att Twitterfittor är nya benämningen på bitterfittor (ja, jag myntade det uttrycket, slår mig själv med häpnad gång på gång) hänger jag en del på Twitter nuförtiden. Ger ut mitt användarnamn mot pengar/själar/sexuella tjänster.

Alla känner apan

Blir upprörd över hur människor (ursäkta ordvalet) "gottar" sig i andras olycka. Jag menar alltså inte att folk gläds åt din olycka, nej, utan helt plötsligt är hela världen din bästavän som alltid funnits där för dig, iallafall över internet! Är jag den enda som är skeptisk till det här? Personligen ser jag ingen anledning överhuvudtaget till att hela Facebook eller någon annan social media ska se att "jag finns där" för någon, det känns inte riktigt som att det är syftet då.

Du skriver ett hjärta till en person - i loggen givetvis så alla kan se - över Facebook. Du känner inte den här personen, ni har nog aldrig ens hälsat, men den här personen har precis varit med om något. Du vet egentligen inte ens vad som har hänt, eller när det har inträffat, men du vet att något har hänt. Så du skriver ett hjärta. Två tecken och sen trycker du på "dela". När du har lämnat dessa två otroligt betydelsefulla tecken i personen i frågas logg känner du dig som en bättre människa. Du är omtänksam och bryr dig om alla dina medmänniskor. För du skickar hjärtan till dem på Facebook. Vad fint. Sen då? Kommer du höra av dig och fråga hur det är med personen? Kommer ni träffas? Kommer du fortsätta skicka hjärtan till den här personen, både när det är bra och dåligt? Nej, det kommer du inte. 

Jag menar självklart inte att det är fel att stötta och finnas där för folk som har det svårt, självklart inte. MEN tre knapptryckningar över Facebook är inte det, tyvärr. Inte "finns för dig gubben/gumman! <3" heller. Möjligtvis om du är efterbliven och har extremt svårt att formulera något mer vettigt. 

Alla-slampors-helgen

Som en liten uppföljare på förra inlägget skriver jag kort och gott:
det är inte okej att använda halloween som en ursäkt för att gå ut på stan och se ut som en slampa. Så spännande var det.

Igår var det tänkt att jag tillsammans med mina vänner skulle begå kollektivt självmord, vilket hade varit det bättre alternativet. Iallafall för min del. Lätt att vara efterklok.

Cliffhanger...

Tänkte skriva ett inlägg om hur ordet halloween och slampa går hand i hand, men ångrade mig och väntar tills på tisdag då jag är bakfull med ångest upp till öronen och antagligen har stött på ett gäng "sexiga sjuksköterskor", "skolflickor", eller varför inte båda?

Aids all over the place

Jag har lite bra nyheter och lite dåliga nyheter.
De dåliga nyheterna är att jag ligger dödssjuk.
De bra nyheterna är att jag kanske slipper ta livet av mig och dör självmant innan den 4e november.
Självmord är ju ansträngande. Orka planera och skriva brev och hålla på. Mycket enklare att bara dö, typ "oj hehe jag råkade dö men det är okej för nu slipper jag förklara mig själv och ni behöver inte fundera över varför jag tog livet av mig för det gjorde jag ju inte!" Win-win situation, för alla.

Vet inte vad som är mest instabilt, mitt fysiska eller psykiska mående. Hehe.

"H's are too mainstream"

Planen är att sälja mig själv (alternativt organ) och åka till le huvudstad den 4 november för att se Bon Iver. Om det nu är så illa att ingen vill ha mig eller mina organ så har jag en nödlösning; 

begå självmord.

Fuckbook

Att gå in och läsa händelseloggen på Facebook är lite som ecstasy, det är kul men efteråt blir man deprimerad.
Då menar jag inte kul som i att det jag läser faktiskt är KUL och möjligtvis intressant, nej.
9/10 gånger är det kul för att det är så fruktansvärt korkat. Folk som kopplar sina bloggar till Facebook är ännu bättre, det är ren och skär underhållning. Det jobbiga är när man inser att det är på riktigt. Det är inte ett skämt. Folk tror på allvar att det är intressant att veta att de har läst veckorevyn just idag, vad de har ätit, eller att "nu är det feeeeeeeest woho!!"

Men vad vet jag. Det här är antagligen bara ett sätt att få mitt patetiska jag att känna mig lite bättre och intala mig själv att jag är forever alone för att jag väljer det, inte för att jag hellre diskuterar retorik på fyllan än vem som gillade min profilbild på Facebook igår, eller hur fotbollsmatchen slutade.

Jag behöver rensa min Facebook. Nej mitt liv. Nej båda.