Aja. Nu sitter jag här med prestationsångest. Förr i tiden (när jag var ett vårtsvinsbaaaarn) kunde jag finna ett visst nöje i att sitta och skriva om hur skit livet kunde vara. Det var kul, liksom. Det var kul att förlöjliga andra människor, att spotta ut mitt förakt mot andra människor, precis som att det var kul att skriva om hur miserabelt jag själv betett mig, om hur jag gått ned mig, om hur miserabelt andra betett sig mot mig, MEN KÄRA BLOGGLÄSARE, IT'S NOT WORKING ANYMORE!!! *ställer mig upp och kastar fusklapparna åt alla håll*
Min största anledning till att inte blogga har väl varit att livet har varit jävligt gött. Jag fick sommarlov. Fick vara med alla jag älskar. Åkte till Värmland och levde SMALA SUSSIE-DRÖMMEN (minus knark, pizza och död), för ett sommarjobb som dansare och träffade de bästa människorna någonsin. Jag hittade liksom FLER människor att älska!
Efter kärlek, blod, svett och tårar kom jag hem till alla jag redan älskade från början. Varför i helvete skulle jag blogga då? Jag menar, hade jag haft pengarna hade jag typ tatuerat "be strong girl" fast "liza <3 wermland". Så #happy #love #life var detta köttstycke, liksom.
Sedan missade jag ett samtal kl 04.16 på morgonen till den 24 augusti och efter det har ingenting varit detsamma och ingenting kommer någonsin mer att vara detsamma. Och därför är jag inte en fucking wannabe-komiker på en blogg som ingen läser längre. Punkt slut.
Varsågod Linne, Olle Määäärenger kan inte ens skriva längre.
