När man sitter ensam i en busskur utan en själ i sikte på nyårsaftons tolvslag med endast Jocke i öronen som sjunger "tyck synd om mig jag är ensammast i Sverige", blodspottandes då man misslyckats med att öppna en kapsylflaska med tänderna någon timme tidigare, raketerna syns inte ens på grund av alla byggnader omkring (eller så missade man dem helt enkelt för att man blir mer full än vad man tror när man sveper en champagneflaska på 5 minuter), det är tjugo minuter kvar tills bussen går, ens hudton har blivit härligt blå/lila/rödskimrande av det fantastiska vädret, man har rökt cigaretter konstant sedan man kom in till centrum eftersom att tändaren har slutat fungera så man använder cigarett efter cigarett som tändare då man somsagt inte har något sällskap där någon kanske skulle ha en tändare, man bönar och ber om att få komma på bussen (som för övrigt ska ta en hem, vad är efterfest?) när den anländer trots att det fortfarande står "Ej i trafik" och trots att man ostadigt vinglar omkring med en öppnad glasflaska i handen och blir TROTS det påsläppt...
... DÅ vet man att man lever.
Men så roligt kan man inte ha jämt så nu ska jag lyssna på John Frusciantes "Smile From The Streets You Hold" tills jag orkar titta på människor igen. Heroinmissbruk, ångest och 16 kasst inspelade spår som består av vrål och gitarr. Hans mästerverk. Bättre än Kent. Skål på er.
