Ni trodde att ni hade blivit av med mig men icke. Vill börja
med att ursäkta detta lilla uppehåll då det har kommit till min vetskap att
folk faktiskt läser och tycker om skiten jag skriver, kanske till och med blir
rentav frälsta av mina heliga skrifter. Så förlåt. Jag är tillbaka.
Anledningen till denna skrivtorka kan förklaras med en inte
så torr lever, diverse förlorad hjärnkapacitet, kvinnor, arga blondiner och
sådant. Turbulenta tider, om man säger så.
Mitt psyke har svävat mellan eufori och självmordsbenägenhet (ok kanske inte, att
lägga sig på rälsen vid Bergåsa är inte så klyftigt då tågtrafiken är inställd
men ni fattar grejen) och min ekonomi har svävat mellan… Nej, min ekonomi har
inte svävat alls. Jag har kommit fram till att jag är rätt lös. Arbetslös,
värdelös, livlös, slösaktig, ja, lös helt enkelt. Det kan ju kännas jobbigt om
man tänker efter så därför låter jag bli och överlämnar jobb till levern
istället. Jag är så omtänksam.
Då kanske det är nu jag ska börja skriva en massa skit om
aktuell skit som händer i världen men om jag ska vara helt ärlig har jag ingen
koll på någonting. Det jag vet är väl att jag missade Way Out West och det känns
ju jävligt trist med tanke på att jag missade en del jävligt fina grejer. Men
här hänger vi inte läpp inte, här dricker vi rödvin. Och krossar glas. Och
somnar dränkt i rödvin och blod. Och vaknar och bloggar. Ack, denna livsmening.
Så varför sitter jag här och skriver? Jag vet inte. Jag
skulle huruvida vilja tillägna detta svammel till yngsta fröken Vermandis som
antagligen kommer att bli besviken när hon inser att det bara är… Nonsens.
Kajsa, jag ska bättra mig. Det känns nästan (och det tar emot att erkänna det
här) att jag har blivit så dum i huvudet att jag inte ens orkar skriva om hur
mycket jag hatar människor. Men det gör jag. Så ni inte glömmer det, liksom.
Det kan också bero på att jag under sommaren har försökt att hålla mig borta
ifrån människor jag hatar. Undvikt sociala sammanhang, sagt upp mig från
jobbet, dödat människor (va?). Nej det där var ett skämt. Jag lovar. Jobbet var
förövrigt på en isolerad kyrkogård. Det var väldigt deppigt. Hursomhelst: Jag
hatar människor och om 12 dagar får jag rutin i mitt liv igen och då kommer jag
tvingas att stöta på människor jag hatar dagligen, kanske hitta lite nya
människor att hata och the show will go on. Med show menar jag blogg. *sätter mig på en piedestal, låtsas att
mitt bloggande betyder något, sprider glädje, ger livsmening, stoppar svält,
förhindrar naturkatastrofer, hittar botemedlet till aids, räddar liv*
Nej men helt ärligt så försöker jag att bli mindre… Elak.
Det går sådär. Jag försöker (blodigt allvar nu, är ni beredda?) att umgås med
människor som jag faktiskt tycker om. Det finns några få. Och om jag inte hade
haft dem den här sommaren hade jag kanske dött, inte bara inombords. Jag
citerar mig själv ”jag är så död inombords att flugor flockas kring mig”. Det
är sant. Tillbaka till mina darlings. JAG BLIR EN TREVLIGARE MÄNNISKA NÄR JAG
UMGÅS MED DEM OCH DET FÖRHINDRAR MITT BITTRA BLOGGANDE. Kolla, nu var jag elak
igen. Finner problem i att umgås med människor jag tycker om för att det gör
mig till en sämre bloggare. Fast å andra sidan skulle jag nog inte vilja kalla
mig för en ”bra bloggare” eller ”bloggare” överhuvudtaget. Till mina darlings:
Ta inte illa upp, ni är det bästa som finns. (”I’d like to thank the academy”)
*snyft* *ridå*
Det här inlägget kan vara något av det konstigaste jag
skrivit och jag fattar knappt själv vad jag svamlar om och det kommer nog
antagligen inte att bidra till boten mot aids men någon kanske, jag vet inte,
uppskattar det. Berättade jag förresten när jag svalde en snus på Hultsfred och
blev ett monster? Inte? Bra. Tänkte slänga upp en liten bild också, hört att det uppskattas i bloggvärlden.
Catch ya later, bitches.
