01.57, mår dåligt, drabbas av hybris, författar ännu ett nedlåtande (vad annars?) blogginlägg.
Just den här natten finner jag flera bidragande faktorer till ett psykiskt och fysiskt dåligt mående. Dessa faktorer kan sammanfattas som: slutet av ledighet, taggtråd i halsen, idioti, en alldeles för liten stad och hashtags. Slå dem samman och ni finner detta blogginlägg följt av mig i fosterställning på vad jag önskar vore dödsbädden.
Men nog om mig. Hashtags. Att hata hashtags (och skriva om det) är väl ungefär lika föråldrat som att hata Facebook på Twitter, eller ännu bättre, hata Facebook på Facebook. Men ingen rök utan eld och eftersom att jag olyckligtvis är människotypen som väljer att lägga tid på ren idioti kommer jag att fortsätta sprida mitt hats säd in i internets livmoder.
Vad är det då för fel på hashtags? Det är väl ett jättebra sätt att kategorisera det man skriver om? Jo, kanske, men just det sker väl ungefär 1 gång på triljonen. Att skriva "Solen skiner. #underbart #vår" på Twitter är inte relevant. Alls. Att skriva "Solen skiner. #underbart #vår" på Facebook däremot, är relevant. Relevant på ett sådant sätt att personen som författat denna briljanta uppdatering förtjänar aids och förruttnelse. Nog för att du framstår som ett stolpskott när du använder totalt onödiga hashtags på Twitter, men på Facebook...? Snälla, låt bli. Bespara min familj att skrubba bort min hjärnsubstans från mitt rums vita väggar.
Men häng kvar. Det blir värre. Låt oss säga att "Solen skiner. #underbart #vår" är en tweet och därav någorlunda rätt placerad. Låt oss sedan säga att denna tweet blir RT:ad (för icke-twittraren: retweetad, alltså att någon postar din tweet vidare) x antal gånger. Låt oss sedan säga att de som RT:at och den storslagne författaren själv alla är mycket, mycket bekanta. Klarspråk: De bor alla i den alldeles för lilla staden, de går på samma alldeles för lilla skola och de fikar dagligen på de alldeles för små fiken. De härstammar alla från samma ras som subscribehoror och sympatiföljare. De följer endast folk de känner (eller skulle vilja lära känna), de försöker föra någon slags "chatt" över Twitter med varandra och deras mest RT:ade och favoriserade tweets handlar om det lokala hockeylaget (ev. föråldrade "funderingar" om kärlek, rakt av kopierade från djupa texter man sympatiserade med som 11åring, vilka på något sätt ska få dessa intellektuella twittrare att framstå som "djupa", "känslomässiga" eller, jag vet inte, "smarta"). Trots detta försöker de inbilla sig själva och andra att Twitter är bättre än Facebook. Vänta lite nu, va?
Det enda som har skett är att "Facebook" har bytts ut mot "Twitter", "vänner" mot "följare", "statusuppdatering" mot "tweet" och "gilla" mot "retweet", eller "favorite". News fucking flash: Twitter är en _mikroblogg_, inte ett jävla chatforum för dig och dina fjortisvänner. God damn it. Jag trodde att man hade möten med människor i verkliga livet för att sitta och spy ut onödigt gnäll men uppenbarligen inte.
Seså, lugna och fina. Ni ligger alla fortfarande under självhatet. Puss och kram på er.
