Unga civiliserade män

För att få ett så bra mående som möjligt idag tänkte jag kicka igång med att förolämpa och diskriminera människor. Fredag i all ära, men det betyder väl inte att man inte kan vara bitter för det? Nej, tänkte väl det.

Mina trogna anhängare vet att jag tidigare har skrivit om bitterfittor, Facebookfjortisar, halloweenslampor, subscribehoror etc. Är det bara jag som ser ett mönster? Nämligen: kvinnor. Givetvis finns det undantag, men faktum är att det jag har i åtanke, iallafall 9/10 gånger, när jag skriver om tidigare nämnda titlar är just kvinnor. Så, är jag en kvinnohatare in i hjärteroten?
Svaret är: nej. Jag hatar alla. Så alla ni lösaktiga kvinnor därute kan andas ut, lugna ner er, slappna av och hora runt på Facebook bäst ni vill. Detta inlägg handlar inte om er.

Nej. Detta inlägg handlar om alla bortskämda, självupptagna, ytliga, i grund och botten åsiktslösa unga män som blir dränkta i pengar av sina föräldrar, varav allt läggs på märkeskläder och...*trumvirvel*... knark.

Nu kanske ni tänker: "Jaha, du menar typ som i Snabba Cash!"
Nej. Det gör jag verkligen inte. Jag menar "typ som i Karlskrona". Den lilla andelen människor som inte klassas till inavlade bönder. Den lilla andelen som kan vandra omkring på stadens gator någorlunda civiliserat och inte behöva spotta snus i varje hörn och mynta uttryck som "ta ut ki min kips". Slutsats: det är inte bönder. De ser relativt trevliga ut. Det är någonstans här jag anar oråd.

Den här typen av unga civiliserade män anser sig själva som intellektuella, rebelliska och speciella p.g.a. googlade citat, youtube-klipp och filmer som rankas på imdbs top 250-lista som de kräks ut över alla sociala medier de kommer över. Detta resulterar i att de unga civiliserade männen blir extremt nedvärderande mot alla som inte är lika "djupa" som de själva är. Det är någonstans här jag blir väldigt skeptisk.

De unga civiliserade männen blir en unik grupp, som endast består av "likasinnade" (dvs vänner som sett samma filmer och klär sig i samma märkeskläder). De unga civiliserade männen har även rätt att kritisera andras utseende och åsikter, då det är de unga civiliserade männen som har facit - till allt. Utseende är givetvis extremt viktigt, om inte det viktigaste, på alla sätt. Det är viktigare att de civiliserade unga männen lägger upp en bild på en känd författare/psykolog/filosof på Facebook, än att faktiskt läsa verk av denne. Vem ser om de unga civiliserade männen sitter hemma och nöter Freuds verk nätterna i ända kontra vem ser vad som läggs upp på Facebook? Precis. Värt att tillägga: de unga civiliserade männen sitter antagligen inte och nöter Freuds verk nätterna i ända. Det är någonstans här min irritation dras till sin gräns.

Så vad saknas? Vad i hela världen får dig att verka mer djup, om inte knark? Fattar ni hypen? Civiliserade unga män+ett (i egna ögon) enormt intellekt+knark+Facebook=så jävla win det kan bli för en civiliserad ung man. Munchies botas givetvis på dyraste restaurangen i stan. Mor och far betalar. Allt.

Trots att de civiliserade unga männen är väldigt förutsägbara är det något som förvånar mig:
De civiliserade unga männen menar på att de "lever livet"... I en liten håla... På mammas och pappas tillgångar... Låter mina punkter tala för sig själva.

Jag försöker inte på något sätt få mig själv att framstå som bättre, men jag insåg att jag inte var en unik snöflinga _innan_ jag såg filmer som Fight Club.

Fenomen: Subscribehoror

En deppig onsdagskväll som denna gled jag in på kära gamla Spotify för att lyssna på en del ljuva toner i vanlig ordning. Plötsligt lade jag märke till att alla mina listor heter saker i stil med "dricker ensam", "gråter som en slyna", "ligger på dödsbädden" osv, vilket blev en slags reality check.

Jag insåg att jag inte kan skylla på vinterdepression föralltid, så jag tog steget...

Jag skapade en ny spellista. En spellista som ska bringa ljus till mitt miserabla liv, en spellista som ska få mig att sjunga istället för att gråta, en spellista som ska få mig att måla blommor på armarna istället för att skära mig.

Hahaha ok. Nu gick jag över gränsen. Förlåt. Hursomhelst! Att skapa en glad spellista ur spellistor som endast innehåller musik som lämpar sig för att dricka ensam, gråta som en slyna och ligga på dödsbäddar är inte det lättaste. Så när jag suttit och bitit på naglarna en stund över att jag inte kan få Joy Division att låta glatt och är på gränsen att ge upp, slår det mig! Jag kan scrolla upp, trycka på "People" och bläddra fritt mellan pop-optimister som endast lyssnar på musik om fågelkvitter och blå himlar.

Så jag börjar bläddra. Först och främst bland kära vänner, vilket jag ganska snabbt inser är en dålig idé då vi är bitterfittor hela högen och låter istället slumpen avgöra. Det är någonstans här i min historia som jag upptäcker ett nytt fenomen. Subscribehoror. Ju längre jag kommer i mitt sökande, ju mer upptäcker jag att allas Spotify-spellistor är ett enda stort inavlat musiknätverk. Låt mig utveckla.

En subscribehora har 30-40-talet spellistor, minst hälften är prenumerationer på andras vilka alla innehåller EXAKT samma låtar (det är ingen överdrift). Är du en riktig subscribehora innehåller dessa listor även samma låtar som du själv har i dina listor. Resterande listor innehåller helt random musik som subcribehoran antingen prenumererar på för att personen i fråga är snygg, populär, eller prenumererar på någon av subescribehorans listor, vilket leder till ett annat begrepp som är vardag för en subscribehora. Sympati-subscribe. Sympati-subscribe innebär att subscribehoran prenumererar på någons listor endast för att personen i fråga prenumererar tillbaka. Tack vare subscribehoran och dess sympati-subscribes kan en lista fylld med 1500 låtar av ren skit bli populär, vilket leder till att ännu fler subscribehoror börjar följa och det hela eskalerar till ett, som tidigare sagt, inavlat musiknätverk. Det är sånt HÄR, som kommer få jorden att gå under år 2012. Tack för mig.

Nytt år och alla är fortfarande dumma i huvudet

Skriver här i ett tappert försök att få ut min frustration över... rubriken. Typ. Just nu sitter jag och bryter mot ett av mina nyårslöften (feel free att gissa, är inte så snäll att jag tänker berätta det), tänkte fortsätta med det ett tag till och sedan lägga mig i fosterställning och försöka förtränga... rubriken. Typ.

... Och med detta inlägget har jag åstadkommit: ingenting.