Öppet meddelande till alla som hade oturen att gå in på den här bloggen mellan 1 december ca 22.45 och 9 december 23.35: Jag ber om ursäkt. Det är borta nu.
Öppet meddelande till alla er som inte gjorde det: Ni missade ingenting.
Slutsats: Jag ska inte skriva blogginlägg på fyllan. På en iPhone. Det var fan det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Satt och skrev på telefonfanskapet i typ 25 minuter och fick ihop en inledning till... Ingenting, då jag blev avbruten av att vi skulle dricka sprit. Så kan man ju inte hålla på. Herregud. Jag ska ju göra karriär av det här. Jag kan ju inte sitta och skriva om mina egna spritskandaler, det ska ju någon annan göra. Så ja, jag ber återigen om ursäkt. Det ska inte upprepas.
Vill också be om ursäkt för alla dessa bedrövliga uppehåll jag envisas med att göra, vi hinner ju aldrig prata* om saker och ting. Hade tillexempel jättegärna velat prata med er om det här med Sverigedemokrater och järnrör men det känns som att jag ligger lite efter då mycket klokt (och oklokt) redan har blivit sagt angående det. Det största frågetecknet jag har är dock att folk är förvånade. En Sverigedemokrat som gör rasistiska uttalanden och beter sig som det aset hen faktiskt är, är ungefär lika förvånande som att en kanin bajsar överallt om man sätter den inomhus (syftar inte på någon särskild här... särskilt inte någon som jag känner... som börjar på L... slutar på ovisa... är blond... precis skaffat kanin... öhh näe).
*Jag skriver, ni läser. Ni håller med.
Men nu ska vi inte låta Erik Almqvist eller bajsande kaniner förstöra stämningen när det finns så mycket roligt att prata om. Typ mig *förstör stämningen* och nu när jag ändå har börjat att förstöra stämningen kan jag ju fortsätta med det. Det är så lätt hänt. Att påpeka vad jag tycker om julen är en typisk sådan stämningsförstörare, t.ex. Är ni beredda?
Jag tycker inte om julen. Nu kanske ni tycker att jag är tråkig, bitter, löjlig och det ena med det tredje men jag har mycket hållbara argument! De är följande:
1. Julen infaller under vintern. Det innebär kyla, snö och ond bråd död.
2. Alla blir köpgalna och måste ut på stadens gator. Jag tvingas möta fler människor än vanligt.
3. Julpynt är smaklöst och fult.
4 Tomten finns inte. Det är alltså en högtid som går ut på att lura STACKARS SMÅ OSKYLDIGA BARN!!!!! (Barn som f.ö. egentligen är hagalna monster som skriker, gråter och slåss om de inte får, jag vet inte, typ en docka med orealistiska kroppsideal vars pris är högre än mina jeans?)
5. Man blir tjock av all julmat.
6. Att julen egentligen är till för att tänka på Jesus, Gud och hela den baletten tänker jag inte ens bara ta upp. (När jag blir president över världen är religionen det första som ryker)
En skitdum högtid helt enkelt. Tänk vad livet vore enkelt om det faktiskt tog slut den 21 december som alla genier påstår att de magiska marijuanaindianerna har förutspått. Dessvärre, realist som man är (ja, det är högst realistiskt att bli president över världen) vet man ju bättre. Det enda dramatiska som står på min agenda den 21a är nämligen ett tandläkarbesök och det blir nog inte ens så dramatiskt. Jag är nämligen rätt bra på att borsta tänderna. Bara en liten notis. Å andra sidan önskar jag på ett sätt att jag trodde på att jordens undergång infaller om 11 dagar. Fatta vad tungt att vakna upp den 22a och märka att man inte är död. Det kanske skulle motivera en att faktiskt hoppa från den där bron, snitta halspulsådern eller begå seppuku, en gång för alla. Somliga är ju svårare att motivera än andra men ingenting är omöjligt, har jag hört.
Nåväl. Jordens undergång kan vi väl avfärda, åtminstone den 21a december. Dock måste jag erkänna att jag trodde att slutet var nära tidigare idag när vi befann oss mitt i ingenstans, i en bil, i ett snöoväder. Dödsångest hela vägen. Tur för alla att jag inte hade tillgång till något nätverk då. Det hade kunnat bli jobbigt att förklara kärleksfulla, panikslagna, "farväl grymma värld"-uppdateringar på alla trötta sociala medier jag gått med i. Fattar ni nu vilka trauman jag associerar med denna eviga julcirkus?
Aja, enough with the dödsångest and trauma already. Den här helgen var rätt trevlig. Firade mamman som nu är på döhalvan. Vi kidnappade henne och förde henne till Malmö. Fast hon fick köra eftersom att bonden var bakfull och vi andra var värdelösa jävla idioter utan körkort (jag har dock en legitim ursäkt). Sedan gick vi ut, åt, drack och dansade Gangnam Style. Sådant man gör när man fyller 50. Whatevz. Här kommer en bild från efterfesten:
F.ö. antagligen det dyraste momentet på hela resan. Folk må tro att det är farligt att köra bil när man är berusad men det är fan farligare att köpa godis för överpris när man är berusad.
Här kommer en bild från dagen efter då vi åkte till Danmark och käkade LSD:
För tillfället sitter jag mest och undrar vem som mår sämst av att ta mig på allvar, ni eller jag själv. Och just det! Tänkte utvärdera förra årets nyårs-att-göra-och-inte-göra-lista samt skriva en ny. Kan bli ett blogginlägg. Bara för att hata mig själv lite mer. Man ska göra sådant man är bra på, har jag hört. Nu måste jag publicera det här innan jag ångrar mig. Varsågoda.
